sara ljungcrantzEn vårdag 1971 när jag gick i 6:e klass skrev jag ett brev till Astrid Lindgren. Jag hade kommit på att hon kanske kunde hjälpa mig att få en filmroll som jag ville ha. Det var en film efter en bok av en annan författare. Men det tyckte jag var oväsentligt. Jag levererade också en del synpunkter som jag hade på Astrids böcker och filmer. Med tanke på mitt uppsåt borde jag kanske valt en annan typ av upplägg. Men sådant låg inte för mig.

Astrid svarade. Lika rakt som jag hade tyckt det jag hade tyckt, lika rakt svarade hon vad hon hade tyckt om det jag tyckt. Jag läste brevet och sedan rev jag det i småsmulor och spolade ner det på toaletten. Jag ville inte att någon enda människa i hela världen någonsin skulle få veta vad Astrid tyckt. Och Sara 12 år, snart 13, visste vad hon gjorde. Om jag inte spolat ner det så hade det varit ett världsminne nu. Och det hade dessutom varit med i min och Astrids bok. Jag minns hur jag stod bakom den låsta wc-dörren och kämpade med all kraft, men jag kunde inte hindra tårarna. De sprängde fram genom mina tillstrypta tårkanaler. Astrid Lindgren! Hon som jag såg upp till så mycket och förväntade mig så mycket av. Hon som skulle ordna en filmroll. Hon hade i sitt brev tydligt och klart visat att hon ställt sig på hela världens sida. Mot mig!

Så här hemskt fick det bara inte vara. Jag var tvungen att göra något. Så jag skrev ett nytt brev. Den här gången lite mer omsorgsfullt.

Det har gått över 40 år. En del saker jag skrev tycker jag nu låter lite roliga. Men det var inte min avsikt då. En del skrev jag därför att jag upplevde det så allvarligt så att ingen annan än Astrid skulle förstå. Och hon skrattade inte. Hon skrattade aldrig åt mina brev. Kanske gjorde hon det i smyg. Vad vet jag. Men då tror jag att det var på ett snällt sätt.

När jag var liten var jag bra på att stå still i raka led, göra efter fröken i balettskolan, räcka upp handen och stava rätt. Jag skrev långa sagor innan jag började skolan. Det kunde inte de andra barnen. De lekte istället. Det var inte jag bra på. Dessutom hade jag ett konstigt namn, ett konstigt hår och en konstig dialekt. När de andra barnen såg mig skrek de. Mitt namn skrek de, och på min dialekt, så som de uppfattade den. Jag vill fortfarande inte säga – eller skrika –  inför er hur det lät.

Eftersom de skrek eller, som jag tyckte, tittade konstigt på mig, blev jag tjejen som aldrig gick ut. Jag stannade inne i vårt hus med mina föräldrar och småsyskon och hembiträden och där skrev jag sagor och läste böcker och levde i en fantasivärld där jag kunde bestämma hur det skulle vara. En av de där böckerna jag läste hette Den vita stenen och var skriven av Gunnel Linde. Den handlade om en tjej som hade det som jag. Tjejen hette Fideli. Jag kände när jag läste att Fideli, det var jag.

En dag sa de alltså på TV att Den vita stenen skulle bli film. Om någon ville spela Fideli var det bara att skicka in sitt foto. Man skulle vara högst tio och jag var tolv. Jag tyckte att eftersom det var jag som var Fideli borde jag väl i rimlighetens namn också få bli Fideli. Så åldern borde ju gå att diskutera. Särskilt som jag var så spinkig och såg ut som nio och ett halvt. Jag vattenkammade håret och drog i det för det var lite lockigt och det var ju så fult. Sen gick jag till fotografen och sen skickade jag in fotot. Och sen ringde jag Gunnel Linde. Sen var det inte så mycket att göra. Annat än hoppas på att det skulle komma någon som förstod sakernas samband om nu inte Gunnel Linde hade gjort det. En dag damp Kamratposten ner genom brevlådan. Och vems adress står inte där på en sida. Astrid Lindgren, Dalagatan 46, 113 24 Stockholm. Hon om någon borde väl förstå. Eller hur jag tänkte. Hur jag tänkte då är inte helt lätt att minnas idag.

Jag trodde att om jag blev Fideli skulle jag sluta att vara Sara och bli Fideli på riktigt. Den som är huvudpersonen i en bok eller i en film tycker alla om. Och det skulle hända med mig. Jag skulle bli sedd, förstådd, beundrad. Ingenting skulle längre vara som förut.

Jag fyllde 13 och började i sjuan. Fideli hade jag inte blivit och jag var förresten inte särskilt lik henne längre. Jag hade slutat på balettskolan och jag räckte inte upp handen. Jag skolkade och rymde och snodde och bombhotade Epa. De vuxna hade börjat fundera på åtgärder. Men Astrid Lindgren svarade äntligen på mitt andra brev, i vilket jag hade tagit tillbaka mina negativa omdömen och bestämt hävdat motsatsen.

” … förlåt mig om du kan …” skrev Astrid när hon äntligen svarade.

Säkert tänkte hon att detta brev skulle bli det sista. Men vi var båda ovanligt flitiga brevskrivare och det hela rullade på.

När jag fick Astrids brev kände jag det som om jag var en bra människa, en viktig person och speciell.

”Inte för att det kanske betyder något för dig, men kan du inte försöka känna hur i n t e n s i v t jag vill att du ska klara dig”, skrev Astrid.

I flera år under det att jag förtvivlat sökte efter ett sätt att lösa livsgåtorna fanns Astrid hos mig i sina brev. Hon svarade som om det inte fanns någonting så vansinnigt att det inte var värt att ta på allvar. Som om jag intresserade henne. Som om vi var vänner. Vi var vänner. Brevvänner. Och det var en speciell vänskap som fanns förr. Jag tror inte att det går att bli det på Facebook. Inte i lika hög grad. Man måste skriva riktiga brev. Skriva och fundera. Klistra igen och gå till brevlådan. Vänta några dar på att få brev tillbaka. Sprätta upp. Läsa. Fundera. Och så skriva igen. Och man måste skriva med de rätta orden. Det gjorde Astrid. Jag hade massor med brevvänner. Inte så många som Astrid hade. Men ändå en hel del. Men ingen skrev som hon. Och till ingen kunde jag skriva så som till henne.

Ibland efter ett brev där Astrid berättat att hon haft sorger och varit down-hearted, att nära och kära varit sjuka och gått bort och annat sådant kunde jag svara utan att alls kommentera saken, bara fortsätta i vanlig ordning och dra på om mina egna, i jämförelse futtiga bekymmer. Som om det hon skrev inte bekom mig ett dugg. Hade jag haft en sån brevvän själv, en sån som jag, då hade jag troligtvis slutat skriva. Men sanningen var att just de breven berörde mig starkast. Jag tänkte mycket på dem och jag är fortfarande särskilt tacksam för just dem – de och över huvud taget de brev som handlade om det personliga och det allvarliga i livet.

”Som ett stilla rop, en kvidan från en dold fiol går genom människovärlden människors längtan efter människor. Barnet längtar till föräldrarna som inte har tid med det, systern längtar till systern som får andra väninnor, brodern till brodern som han beundrar, vän till vän som kallnat, mannen till kvinnan som ännu inte har närmat sig, kvinnan till mannen som har gått, sist, ödmjukast och djupast föräldrarna till barnen som livets lag har kallat in i andra sammanhang.
Som en klagande sträng på en fiol, en vipas rop på heden, går människors längtan efter människor genom den värld som av människor bebos.”

Så citerade Astrid ur Olle Holmbergs Tankar om rådjursstek i ett brev. Texten berörde mitt allra innersta då, och den berör mig nu. Men minst lika mycket berörde det mig att Astrid ville dela den med mig.

I samma brev skrev hon: ”Det är bra att du är en sån som kan känna och bry dig om och tänka sorgeliga tankar, jag känner mig besläktad med dig just därför.”

Jag tänkte att det är klart att vi är besläktade, det har jag alltid vetat. Jag tänkte inte på hur många människor det är som känner sig besläktade med Astrid.

Hon såg barnet i dem hon mötte, också i de vuxna, på samma sätt som hon höll barnet levande inom sig själv. Därför kände man ett släktskap med henne. Så ungefär får jag det förklarat i en av alla de böcker jag läst om Astrid. Hon såg något värt att ta på allvar hos de barn och ungdomar som hon mötte, som om de var vuxna och jämlika.

En kväll i början av 90-talet tog jag fram alla brev jag fått och läste dem i tur och ordning. Jag tänkte när jag började läsa att det var konstigt att hon orkade skriva så mycket till mig. Jag undrade varför. Jag tänkte att kanske fick hon dåligt samvete för sitt första brev, det som jag blev så ledsen för. Jag läste och förstod att så var det inte. Här var något bortom vanlig normal logik. Jag satt i timmar och läste och det blev natt. Jag började gråta.

Detta som Astrid gjort för mig hade ingen annan människa gjort.